Turkiet måste göra upp med sitt arv från militärjuntans tid, respektera och garantera kurdernas politiska rättigheter fullt ut.

 Ingen har nog undgått att se bilder och videon som nu visas i olika medier världen om hur den turkiske premiärministern Recept Tayyip Erdogan lämnar en pågående diskussion under World Economic Forum i Davos, i protest mot den Israeliske premiärminister Shimon Peres. För detta hyllas han runt om, i synnerhet i Mellanöstern, för sitt modiga politiska agerande. Det är kanske dags att Turkiet och premiärminister Erdogan ser över sin egen bakgård innan han ger intryck av att vara en förkämpe mot förtryck, förbrytelse av internationell folkrätt och kränkningar av de mänskliga rättigheterna?

Allt annat vore en ironi med inslag av schizofreni, då Turkiet historiskt och fortfarande gjort sig känt för ett systematiskt förtryck av olika minoritetsgrupper i landet, med ett av förhistoriens tidigaste folkmord; en förintelse på och brutal förföljelse av den armeniska befolkningen under det dåvarande Osmanska riket mellan 1915 och 1923. I samband med detta folkmord, utfördes även folkmord på greker i området och på assyrierna, syrianerna, kaldéerna; brott som fortfarande inte erkänns av den nuvarande premiärministern eller hans föregångare. Men detta är inte historia. För idag, samtidigt som jag skriver denna text, bedrivs ett politiskt, kulturellt och ekonomiskt förtryck av det kurdiska folket; en av världens största folkgrupper utan land, främst i Turkiet men också i Iran, Irak och Syrien.

Naturligtvis är detta på inget sätt ett legitimerande av de orättfärdiga attackerna mot det palestinska folket och det brutalt mördande av tusentals civila, mestadels barn, i Gaza. Jag känner stort medlidande med alla de civila offer som blivit dräpa på livet i det stora brottet mot internationell rätt, som Israels bombande av det palestinska folket innebär. Det kurdiska folket, har alltid troget och konsekvent visat solidaritet och sympati med alla förtryckta folk runt om i världen. Och detta kommer vi att fortsätta med, inte i egenskap av kurder utan medmänniskor.

Men det går oss inte förbi att den turkiske premiärministern idag använder det palestinska folkets lidande och den rådande världsopinionen i frågan för att skifta fokus på det som sker i det egna landet. Även om man fram till idag tagit små steg åt rätt riktning, så går det alldeles för långsamt. Skapandet av den kurdiska tv-kanalen TRT6 är ett positivt steg i att erkänna det kurdiska språket och kulturen. Men det räcker inte bara med de kulturella rättigheterna, utan Turkiet måste göra upp med sitt arv från militärjuntans tid, respektera och garantera kurdernas politiska rättigheter fullt ut. Dessutom måste användandet av det kurdiska språket i statlig tv och verksamhet garanteras i den turkiska konstitutionen. Annars riskerar frågan att bli en valfråga som försvinner i och en eventuell framtida valförlust för AKP. Detta var också mitt tydliga budskap och krav i mötet med den turkiske premiärministern i Bryssel för en månad sedan.

EU-parlamentet är idag en stor och viktig plattform att uppmärksamma den kurdiska frågan, på en mer internationell nivå. Jag skulle vilja lyfta upp några frågor jag vill uppmärksamma i EU-parlamentet, ibland tillsammans med andra europeiska och svenska politiker, men alltid i dialog med våra kurdiska politiker och ledare i Kurdistan. Det är viktigt att de politiska kraven definieras och formuleras av våra demokratiskt valda företrädare och det kurdiska folket på plats.

Södra Kurdistan har för många kurder i andra delar och runt om i Europa blivit en gnista av hopp. Den kurdiska regeringen har på ett tydligt och konsekvent sätt visat ambitionen att fortsätta arbeta för demokrati, stabilitet och dialog med grannländerna. Även om det är mycket kvar att göra torde det ligga i hela det internationella samfundets intresse att bevara och försvara det kurdiska autonoma självstyret i södra Kurdistan, då det kan fungera som ett positivt exempel för en fortsatt demokratiutveckling i Mellanöstern. Det är därför viktigt att driva på arbetet med att utöka den diplomatiska närvaron södra Kurdistan och därmed stärka banden mellan den kurdiska regeringen och EU. Det behövs också EU-stöd i olika former för att förstärka och hjälpa till att bygga upp demokratiska strukturer i den redan pågående demokratiska utvecklingen och utvecklingen av södra Kurdistan.
Ett hinder i detta arbete är det ständigt överhängande hotet om turkiskt militärt ingripande in i södra Kurdistan. Dessa brott mot internationell rätt och brist på respekt för den kurdiska territoriella suveräniteten måste fördömas med kraft från det internationella samfundet och i synnerhet EU.

En annan principiell och historisk viktig fråga för mig och många kurder med mig, är naturligtvis normaliseringen av staden Kirkuk. Detta finns med i den irakiska konstitutionen och vi måste aktivt stödja processen med ett återvändande av alla de kurder som fördrevs från sina hem under den brutala Saddam-regimen och få tillstånd en normalisering av staden så fort som möjligt.

Även i den västra och östra delen av Kurdistan fortsätter förtrycket och diskrimineringen av kurder. Den totalitära regimen i Iran flyttar ständigt fram sina positioner och tar varje tillfälle i akt att göra livet odrägligare för den kurdiska minoritetsbefolkningen. Dessa delar av Kurdistan har fått alldeles för lite uppmärksamhet och jag vill ta varje tillfälle i akt att uppmärksamma det politiska och sociala förtrycket av den kurdiska befolkningen som äger rum i Iran och Syrien. Det är hög tid att EU använder sin politiska styrka och sätter mer press på dessa odemokratiska regimer att fullt ut respektera kurdernas mänskliga rättigheter.

En fråga som är såväl politisk som personlig för mig, är frågan om ett frikännande av alla kurdiska samvetsfångar samt att en amnesti utlyses för alla politiska flyktingar runt om i Europa som idag berövats sin rätt att återvända till norra Kurdistan. Detta är ett arbete som jag med kraft kommer att verka för.

Det kurdiska folkets kamp för mänskliga rättigheter och självbestämmande är inte bara en fråga för det kurdiska folket, utan en principiell viktig fråga för alla som tror på mänskliga rättigheter och folkrätt. Det är därför viktigt som mig som kurd men också försvarare av dessa principer, att ta varje tillfälle i akt och på alla nivåer arbeta för det kurdiska folkets kamp, inte bara parlamentariskt utan även utomparlamentariskt.

Berivan Öngörur
Kandidat till EU-parlamentet (v)

Tfn: +46 709 55 88 47
E-mail: berivan.ongorur@jarfalla.se