Gulan Avci Kurd kirin qatil!

Aram Serhedî

Keça siyasetmedarekî Kurd û wekîla meclîsa Swêdê Gulan Avci, lotikek neinsanî û bêîman li Kurdan xist û dawa wan li serê wan pêça. Gulan Avci ya ku bi navê qetlîama Ermenîyan Kurd kirin qatil û mêrkuj, raya xwe da erêkirina qetlîama 1915an û qa?o Tirk nerehet kirin. Lê di naveroka axavtina wê ya di meclîsa Swêdê de Gulan Avci, malik li Kurdan xira kir û tirr ji me Kurdên xwelîliser û ehmeq berda.

Werhasil, di vir de ji bo ku em hi?yar kirin ez malpera Nefelê û generalê wê Arif Zêrevan pîroz dikim û serê wî yê keçel maç dikim. Xuyaye birastî jî axavtîna Gulan Avci bala Kurdên Swêdê neki?andiye, yan jî Kurdên Swêdê ji bo ku hema lotikek li Tirkan keve dengê xwe ji zîtirka Gulan xanimê re nekirine.

Çi gotiye Gulan Avci ya ku qet dîroka Kurdan û Ermenîyan nizane û hema wek korên dinya nedîtî Kurd kirine qatilê qetlîama Ermenîyan?

Gotiye:“ Failên vê (qetlîama Ermenîyan) eskerên Tirk û rêveberîya dewletê bû, lê belê gelê min, Kurd jî bûn. Li wêderê e?îrên Kurdan ên ku berjewendiya xwe di ku?tin û talankirina Ermenîyan de didîtin hebûn“ filan û jehr û ziqûm.

Axir, Gulan xanima germik û nermik tew rabûye merivên xwe jî kiriye qatilên Ermenî û Asûrîyan û xwelîya heft gundan li serê merivên xwe û temamê Kurdan kiriye.

Ezê serê we neê?înim. Axavtina wê ya Swêdî li jêrê ye. Bela Kurdên me bixwînin û bibînin bê Gulan xanimê bi navê Kurdan çawa qetlîama Ermenîyan xistiye stuyê Kurdan û tirr ji Kurdan berdaye. Lê çi hikmet be Gulan xanimê behsa qetlîama partîya TA?NAKê nake. Xuyaye nizane ku endamên TA?NAKê li gund û bajarên Serhedê bi deh hezaran Kurdên bêguneh kujtine û dest avêtina namûsa wan.

Werhasilî kelam, ji bo ku Gulan Avci di hilbijartinên pê?îya me de dengên Ermenî, Suryanî û Kildanîyan bigre û dîsa di meclîsa Swêdê de bêrîka xwe germ bike, wek kurmê darê li qewmê xwe hatiye xezebê û em Kurdên xwelîliser kirine berpirsê qetlîama Ermenîyan.

Ji alîyê din, ma Ermenî bi xwe nabêjin ku „Kurdan em kujtine?“. Belê

Ma Suryanî nabêjin „Kurdan em kujtine?“. Belê

Ma Tirk nabêjin „Kurdan Ermenî kujtine?“ Dîsa belê.

Naxwe ferqa Gulan Avci û Tirkan ji hev ma çi gelo?

Ez li vir bi navê xwe û bi navê temamê lotikxanecîyên Kurdperest helwesta Gulan Avci rûre? dikim û dibêjim:Ji kurmên darê re Êdî bes e!

Stockholm

————-
Anf. 123 GULAN AVCI (fp):

Fru talman! Jag föddes i augusti 1977 i Tatvan i östra Turkiet. Den ligger på södra sidan om den stora vackra Vansjön. Den närmaste staden är Bitlis. Söderut breder sig de mäktiga bergen i Hakkari ut sig.

Mina hemtrakter är en del av Kurdistan. Till skillnad från de flesta människor i Sverige har jag två hemländer. I dag bor det i stort sett bara kurder i detta område. Men historiskt har det också varit hem för många armenier och assyrier.

Ända fram till första världskriget bodde tiotusentals armenier i detta område. Långt in i bergen söder om Tatvan fanns en by som hette Kochanes som var säte för assyriernas ledare Mar Shimun, eller på svenska, Sankt Simon. Norr om Vansjön låg det mäktiga Araratberget som är armeniernas heligaste plats. Det var där Noaks ark förliste enligt Bibeln.

Fru talman! När första världskriget bröt ut skakades det osmanska riket av sina sista dödsryckningar. Det som då utspelade sig i mina hemtrakter var en skoningslös urladdning mot en till största delen försvarslös kristen befolkning. Detta var det största blodbad som världen hade skådat vid denna tid. Förövare var den turkiska militären och statsledningen, men också mitt eget folk, kurderna.

Vi kan föra ändlösa diskussioner om det osmanska rikets sammanbrott. Det är ingen fråga om svart eller vitt. Imperiet hade funnits där i 800 år. Det fanns så klart en rad olika faktorer som påverkade händelseförloppet. Där fanns både kristna och muslimska offer. Där fanns både kristna och muslimska förövare. Men där fanns också både kristna och muslimer som hjälpte varandra.

Men där fanns även en turkisk statsledning med en övermäktig armé till sitt förfogande. Där fanns muslimska ledare som utropade heligt krig mot de kristna. Där fanns kurdiska klaner som såg egna fördelar med att kunna döda och plundra. Där fanns inga tv-kameror och inga korrespondenter. Där fanns bara några få diplomater och missionärer.

Fru talman! Vad som står utom allt tvivel är att det dödande och det lidande som drabbade den kristna befolkningen var ett folkmord; det var ett folkmord i flera bemärkelser.

Genom deportationer till fots rycktes hundratusentals kristna upp från de områden där de bott i tusentals år. Dessa dödsmarscher hade sällan något annat mål än att människor skulle dödas under fotvandringen. De slogs ihjäl om de inte orkade gå eller knuffades i floder och drunknade.

Genom massakrer dödades män, kvinnor och barn så att den kristna närvaron raderades ut. Deras tillgångar konfiskerades. Deras hus beslagtogs. Deras ägodelar blev någon annans, och deras åkrar fick brukas av förövarna.

Fru talman! Det armeniska riket antog kristendomen först av alla, år 301 e.Kr. Men deras närvaro utraderades i stort sett helt och hållet i östra Turkiet under första världskriget. Assyrierna/syrianerna utvecklade den kristna teologin i Urfa och byggde sina kloster i området Tur Abdin, runt Mardin och Midyat. Med en naturlig befolkningsutveckling skulle de vara flera miljoner – assyrier/syrianer och kaldéer i Turkiet. I dag är de bara några tusen. Nu tvingas de dessutom försvara sina kloster i domstolar.
Min egen släkt deltog i folkmordet på båda sidor. Där fanns människor som dödade armenier och assyrier. Men där fanns också människor som skyddade armenier och assyrier.

Jag bär inte någon som helst skuld för detta. Det ägde rum mer än 60 år innan jag föddes. Men detta är en del av mitt arv. Jag anser att det är min skyldighet att ta ställning för ett erkännande av att det var ett folkmord.

De pontiska grekerna bodde i huvudsak längs Turkiets norra kust, mot Svarta havet. Där hade de bott ända sedan grekerna styrde området. De levde vanliga liv och gick till sina kyrkor. Men många var rädda. När folkmordet drabbade armenierna i öster växte samtidigt kampen mellan turkar och greker om den anatoliska kusten i väster. Däremellan levde pontierna. De dödades därför att de var kristna men också därför att de var greker.

De var inga vanliga inkräktare, inte heller fiender till det osmanska imperiet eller till Turkiet. Pontierna hade levt i detta område i många hundra år före folkmordet men skonades inte. Oavsett om de var assimilerade eller ej och oavsett om de gömde sina kors och altare i källaren eller ej dödades ett stort antal av dem under folkmordet.

Jag vill vrida klockan framåt, från 1915 till 1980. Då gjorde militären en statskupp i Turkiet. I de berg och snår där armenier och assyrier dog som flugor gömde sig nu min far och hans vänner med vapen i hand. De var kurder som vägrade acceptera att leva som andra klassens medborgare i Turkiet. Vi tvingades lämna Turkiet och kom till Sverige 1982. På samma sätt som Turkiet förnekar folkmordet på de kristna har de förnekat att kurderna finns. Ända fram till för 20 år sedan kallades vi för bergsturkar. Än i dag saknar vårt språk, kurdiskan, officiell status.

Att erkänna folkmordet på de kristna är inte ett slag mot Turkiet. Tvärtom är det ett slag för rättvisa. Jag är övertygad om att rättvisa också kan göra gott. Det måste även gälla Turkiet.

Fru talman! Jag vill inte straffa Turkiet. Orsaken till det är mycket enkel: En stor del av min släkt bor fortfarande i Turkiet. 15 miljoner av mina bröder och systrar bor i Turkiet. De lever där. De pluggar där, och de jobbar där. På samma sätt som min släkt vill att Sverige ska vara ett bra land för mig att leva i vill jag att Turkiet ska vara ett bra land för mina anhöriga och alla andra människor att leva i.

När jag var elva år såg vi på tv hemma i Bredäng i Stockholm där jag växt upp hur kurder gick med sina tillgångar i bylten på ryggen. Med barn i famnen gick de längs stigarna i bergen. De flydde undan Saddam Hussein och hans folkmord. Den arabfascistiska diktaturen i Irak bombade kurder med nervgas och senapasgas. Under Anfalkampanjen 1988 dödades uppemot 200 000 kurder. Till skillnad från Turkiet förnekar inte Irak att detta var ett folkmord. Men orsaken till detta är också att Saddam Hussein inte längre styr i Irak – tack vare den USA-ledda befrielsen 2003.

Om Turkiet inte förnekade folkmordet på de kristna skulle vi inte behöva stå här i dag. Men förnekelsen gör att vi är tvungna att diskutera frågan i Sveriges riksdag.

Jag hoppas verkligen att det är sista gången vi behöver göra det. Och jag hoppas verkligen att vi i dag kan få ett slut på 95 års lidande och kan ge många av de människor som sitter här i dag, dem som lyssnar på oss och dem som med förväntan ser fram ett positivt beslut här i Sveriges riksdag dem upprättelse så att också de kan känna att de får vara en del av den försoningsprocess som ligger framför oss. Försoning innebär, fru talman, att såren måste få läka. Om såren inte kan läka har jag svårt att se en ärlig försoningsprocess.

I dag kommer jag alltså att rösta för yeghern, för seyfo och för kurdernas Hiroshima. Med detta menar jag, fru talman, att jag kommer att rösta för ett erkännande av folkmordet.

I detta anförande instämde Annelie Enochson (kd) och Agneta Berliner (fp).

About The Author